syftas på syslolösa, kringstrykande karlar, hvilka at illu ganga sum bilder at stene stiæla ok osiþughum gerningum fölghia, SM. Þg. 7, men att första delen af d. o. är den samma som i o. udæthes man, hvars bem. ej kan omtvistas, är klart, och synes ej kunna göras tvifvelaktigt därigenom, att i många hss. af St. skrifves othetis l. otijdes, ehuru annars någon gång förekommer ett ord othet, som torde vara ett slags öfvs. af Mht. undiet (af diet, Isl. þióð, folk), och således skulle svara mot Isl. úþióð, úþýði, enligt EJ. pack, röfvarepack, en bem. som åtminstone icke är ”lindrigare och för ingen del mera passande än den, som tydligen ligger i o. odædhis drænger, hvarför formen othetis snarast kan antagas hafva tillkommit genom skriffel i en af de äldsta hss:na. Jfr. likväl R-t II. 108; IV. 286, 287.
Udæthes man, m. ogärningsman, brottsling, Sk.* Detta ord finnes äfven i det gamla företalet till JutL. (KR. GDL. III. 6.) Jfr. Mb. D. Gl. oo. udæder, udædesmand, udædings mand.
...
