Sveriges Gamla Lagar/Band XIII/O
| ← N |
|
P → |
O.
(Alla ord, som börjas med den nekande partiklen o, hvilken ofta skrifves u (t. ex. u aflaþer), äro här upptagna under O.)
U aflaþer, adj. ej (ännu) förvärfvad. Se Afla 2.
... ...
Odæþi, n. (Isl. údæði, údáð, D. udaad, T. unthat), ogärning, ond gärning. Se Odædhis drænger, Udæthes man.
Odædhis drænger (pl. -gia), m. vanartig, på onda gärningar begifven karl. St.*, där d. o., utan tvifvel af den anledning, att bokstafven o blifvit ansedd som den vanliga nekande partiklen, af äldre förf. öfvs:s: ”otiosus servus,” ”qui nihil vel male agit”, ”losstreiber”, ”sådane som ej äro lagstadde l. i tjenst”. Väl kan det antagas att på anf. st. syftas på syslolösa, kringstrykande karlar, hvilka at illu ganga sum bilder at stene stiæla ok osiþughum gerningum fölghia, SM. Þg. 7, men att första delen af d. o. är den samma som i o. udæthes man, hvars bem. ej kan omtvistas, är klart, och synes ej kunna göras tvifvelaktigt därigenom, att i många hss. af St. skrifves othetis l. otijdes, ehuru annars någon gång förekommer ett ord othet, som torde vara ett slags öfvs. af Mht. undiet (af diet, Isl. þióð, folk), och således skulle svara mot Isl. úþióð, úþýði, enligt EJ. pack, röfvarepack, en bem. som åtminstone icke är ”lindrigare och för ingen del mera passande än den, som tydligen ligger i o. odædhis drænger, hvarför formen othetis snarast kan antagas hafva tillkommit genom skriffel i en af de äldsta hss:na. Jfr. likväl R-t II. 108; IV. 286, 287.
Udæthes man, m. ogärningsman, brottsling, Sk.* Detta ord finnes äfven i det gamla företalet till JutL. (KR. GDL. III. 6.) Jfr. Mb. D. Gl. oo. udæder, udædesmand, udædings mand.
... ...
Ofna (ofnæ), præp. en i gamla D. skrifter vanlig sammandragning af ovan a; förekommer i Sk. i bem:na på, i, om, angående, till, efter (något som förut är gjordt), utöfver, och adv:er därutöfver; se gl. vid Sk.
... ...
Ofæfli (oefli, ofvælli, uræfle, uæfli; afæfli för af ofæfli, VG. I. R. 12: 1.), n. (af afl; Isl. ofrefli, N. ovevle) öfvermagt. ofæfli þæt ær biorn &c. VG. I. R. 12: 1; II. R. 28. þæssi æru ofæfli (oefli, ofvælli) asikkia elder &c. VG. I. FB. 6: 1; II. U. 13. och not. 9. biorn ær uræfle, ÖG. B. 36: 1. biter hæster skiut . . þæt ær ofæfle, )( biter uren urenan . . þær atus iamne viþer, ÖG. B. 25: pr. af ofæfle sino, ɔ: af dem som äro mägtigare än han, )( af viþerlikum, VG.* lan ma aldrigh tapæs fore ænkti uæfli, ɔ: hvilken öfverlägsen magt l. hvilken olyckshändelse än må föregifvas såsom orsak till förlusten, Sk.* Det sammanhang, hvari d. o. förekommer, visar att de olika formerna tillhöra samma ord, och endast kunna tillskrifvas ett sväfvande uttal, då annars uræfle, hvartill oefli är en öfvergångsform, kunde anses som sammansättning med præp. ur. I allmogespråket förekommer oävla i bem. af olycka, olycklig händelse, och åv-åvla, å-ävla, såsom subst. och adv., stor mängd, öfvermåttan, ofantligt (Rz.).
...
U fætlaþer, adj. (af fætil) ej försedd med band ɔ: gehäng (om svärd). Sk.*
Ofödder, uföder (o fydr, G.), adj. ofödd. SM.* VM.* G.* ME. Kg. 5: 8; 6: 5.
... obrukbart tillstånd. hæster biter annan (n. hæst) til -ris, ɔ: sva at han ær æi för þola saþol æller sila, VM.* kan o. i tompt liggia, ɔ: om något ställe i marken är sådant, att det icke är till nytta, SM.*
Oförrætta, v. a. oförrätta. Chr.*
Oförtingadher, adj. om hvilken ej förut är tingadt l. öfverenskommet. St.*
O gen (compar. o genne), adj. ogen (om väg). U.*
Ogengher, adj. eg. som ej kan gå; ej gångbar. Se Ogæver.
Ogilda, v. a. (af ogilder 1) förklara för ogild l. oduglig, ogilla. o. ra, U.*
Ogilder, ugilder, adj. 1) oduglig, ej i godt stånd (om gärdsgård, väg &c.). VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* ME.* 2) ogild, ej gällande. VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* ME.* vari (n. eþer) o., H.* vardher thet -lt vægit, finnes det vid vägning att den uppgifna vigten är oriktig och således icke gäller, St.* kæra ær döþ ok -ld (jfr. Döþer), ME.* Chr. Kg. 36: pr. 3) ogild, för hvilken ej skall bötas l. ersättning gifvas; säges a) om en människa l. ett kreatur som dräpes l. omkommer l. får annan skada. VG.* ÖG.* U.* SM.* VM. Sk. V. 3: 1; ME.* þer æru -di firi rættum arvum, n. om de blifva dräpne af dem, ÖG.* vari u. fore bondanum, Sk. I. 205. þa skal han o. vara fore allum, ME.* sökia man til -ls, ɔ: att han má blifva dömd ogild, VG.* döma l. læggia man -dan (a þingi), VG.* ÖG.* SM.* Sk.* up hængia ok -dan döma, ɔ: dömma att han må saklöst upphängas, ME.* döma drapara &c. -dan firi arva ok æptimælanda, ɔ: att dråpare l. en annan brottsling kan af målsegaren dräpas utan att hans arfvinge i sådant fall har någon talan, VG.* hæmnas a þön mal sum -ld dömas, ɔ: hämnas ett dråp, ehuru det blifvit dömdt att den dräpne legat ogild, ÖG. Eþs. 27: 1. göra man -ld (rättare -dæn), Sk.* liggia o., eg. om dräpen, men äfven om den som fått annan skada, VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* H.* ME.* liggi u. a værkum sinum (jfr. Værk), VG.* SM. Kg. 5: pr. liggia o. for gerning sina, om tjuf som efter dom blir hängd, ME. Þj. 1, 5. liggi o. fore allum mannum, om man som dräpt sin hustru och efter dom blir steglad, U. M. 13: pr; VM. II. M. 12: pr. æller laghe dræpin o. i botum, ɔ: annars kunde det hända att böter ej blefve erlagda för den dräpne, ehuru han icke enligt lag var ogild, VG.* liggi i -dum akri, se Aker. Jfr. Gilder 4. b) om ett ting som fördärfvas l. skadas l. går förloradt; såsom om en kyrkklocka i det fallet att för henne ej bötes om hon blir sönderslagen, l. om fäkreatur som flöjer, VG.* ÖG.* (skruver) vari o. firi þem sum hitte, ɔ: kan af honom saklöst tagas l. förstöras, ÖG.* vari (þæt) -lt, ɔ: depositarien l, panthafvaren är ej skyldig att betala det förlorade tingets värde, )( þa fae l. andvarþe hanum sit ater, U.* H. J. 13: 1; ME.* Chr. Kp. 9: 1. c) om en gärning l. skada för hvilken annars skulle bötas l. ersättning gifvas. VG.* ÖG.* SM.* VM.* Bj.* ME.* varin -d, n. de öfriga såren, U. M. 29: 4. vari -lt, n. om fäkreatur gör skada på hans hö, SM. B. 8: 2. jfr. 7: pr. þæt ær ogilt baþi i l. at eþum ok botum, då bötes icke därför, så att hvarken vådaed l. böter kommer i fråga. U. V. 24: pr; SM.* þæn elder . . vari o., ɔ: ingen skall böta för vållande till eldsvådan, SM.*
Ogipter, ugipter, ogifter, adj. ogift. VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* H.* G.* ME. SVþ. 9; i ME. Kg. 10: 2; G. 15. förekommer d. o. om enka. u. ur l. af garþe, ej genom giftermål skild från fadrens hem. VG.*
...
Ogutnisker, adj. ej Gotländsk (l. född på Gotland), främmande. o. maþer, -k kuna, -kt fulk, G.*
... ...
Uiafliker, adj. otvifvelaktig, säker. VG.*
Oiæmnaþer, m. olikhet. ÖG.* Jfr. Jamnaþer 1.
Ok, n. se Uk.
Ok (hoc, Sk.*), 1) conj. och. VG.* ÖG.* U.* &c. 2) adv. ock, också. VG.* ÖG.* U.* SM. Kk. 1: pr; 2: 2; 4: 4. &c.; VM.* &c. sva ok, VG.* ÖG.* U.* SM. Kk. 7: pr; J. 12: 3; B. 6: 1; VM. I. Kr. 3: 3; Gotl. 32; Add. 5: 3; Sk.* æller ok, VG.* ÖG.* U. Kk. 15: 2; M. 19: 2; 20. &c. eigh ok, icke häller, VG. I. K. 15: pr; II. Forn. 43; Add. 10; VM.* Sk.*
Okar, ukar (f. okur, ukur, n. okart, okkat, pl. n. okkur, okkor), pron. poss. dual. vår (bådas). VG.* ÖG.* U.* VM. Æ. 10: 1, 3. Jfr. Bihanget.
...
Okynne, n. okynne, vanart. Däraf
Okynnis hunder, m. okynneshund. Chr.*
...
Ol (dat. pl. ölum), f. (N. =, Isl. ól l. al) skinnrem, prov. ol. Se Öxa ol.
Ol, n. se Öl.
... ...
Olyster, adj. (af lysa 1) ej kungjord. at -to, utan att den kungörelse skett, som i det föreg. påbjudes, ME.* Chr. DrVd. 4.
... ...
Oran, f. fejd, blodshämnd; krigstillståndet mällan blodshämnaren och den, på hvilken han eger hämnas. o. komber manna mællum, ÖG.* ær o. fore hanum l. i þem by, ɔ: om där är någon af hvilken han har att frukta hämnd, U.* VM. II. M. 11: 3.
...
Orf, urf, n.? (AS. orf, yrf, yrfe, fäkreatur, egendom, arf; orf-cwealm, yrf-cwealm, boskapssjuka &c.) arf, eg. fäkreatur och lös egendom. taka l. standa (baþi) arf ok o., allitt., taga arf, eg. fast och lös egendom, U.* SM.* VM.* H. Æ. 10: 1; 11. arf ok o. standi undir staf ok stol, U.*
Orista, se Orosta.
Orka (örka), v. a. orka, förmå. o. (at) halda, böta, ærvoþa, lösa &c. VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* G.* Sk. V. 3: 5. o. eþ gangit, VM.* þæt (n. barn) sum orkar (n. köpa), H.* ei o. til ting (n. koma), Chr.* -ar (han) egh (þy), n. vita l. dylia, ÖG.* um han ma þæt ey o., n. dylia, Sk. III. 7. o. eþe, laghum, vitnum, vitni, botum, böter, fastum, fasta &c., ɔ: kunna gå ed, åstadkomma bevisning, erlägga böter &c. ÖG.* U.* SM.* VM.* H.* Bj.* ME.* St. Kg. 10: 1; 12: 3; Chr.* o. gældum, se Gæld 1. o. pæninga, = botum, ME. G. 8: 1. -ar þy, n. tvem vitnum, VM.* o. lovi æller leghu, se Legha 1. æn æi -ær hin þre mark, n. bötæ, Sk.* -ar ei (n. botum) til þriggia marka, ME.* o. til XL marka, ɔ: kunna åstadkomma l. visa sig ega så mycket, St.* Orden ok ænkte -kær a, Sm.*, kunna icke förklaras; meningen, som dock ej finnes i dessa ord, synes väl vara att inga böter skola erläggas; men då Ih. här vill läsa ocker, hvilket skall betyda mulctam, utpote qua debitum augetur, kan detta svårligen antagas.
Orlof (orluf), n. tillåtelse (orlof). VG.* U.* SM.* H.* Bj.* Sk.* ME.* St.* eller givi bonde hanum o., eller om jordegaren gifver honom tillåtelse (n. att flytta på annan tid), VG. III. 88. allum ær o. givit, ɔ: tillåtelse att gå hem, SM.*
Orloff, se Örlögh.
Ormber, m. orm. G.*
Ormylia (urmylia, örmylia), m. (af præp. or , ur, och mold, AS. myl, mull, jord, mylla) ett smädenamn, hvarmed den utmärktes, som olofligen ur jorden uppbröt råmärken. VG.* Om d. o:s genus, jfr. Bihanget
... ...
Oska barn, uskabarn (unskabarn), n. (Isl. óskabarn, önskebarn, adopteradt barn, äfven kärt, älskadt barn, af ósk, önskan) önskebarn, barn som man anses hafva önskat sig (men ej kunnat få, därför att man blifvit snöpt l. ens brud blifvit dräpen). o. tu sun ok dotter, SM.* VM.* þry u. tve synir ok en dotter, SM.* Ordet önskebarn är ännu brukligt, och menas därmed en son och en dotter, hvilka makar anses i synn. önska sig.
Uskabarna bot, f. böter därför att en man (som blifvit snöpt l. hvars brud blifvit dräpen) förlorat hoppet om önskebarn. SM.*
... Ostyrliker, adj. ostyrig. VG.* SM.* ME.* Chr. Kg. 4: 7.
Ostæmder, adj. ej instämd för rätta. at -du, utan att tvist om saken blifvit instämd, ÖG.* SM.*
...
Oter, m. utter. þæn a o. ær (n. han) or a taker l. dragher, allitt. VG.*
Utiunda, adj. indecl. som ej har erlagt tionde. sitia u., underlåta att erlägga tionde, Sm. 14.
Otrædder, adj. (af træþa) ej plöjd (om hösten). at -du, inan plöjningen om hösten är gjord, U.*
Otta, f. otta. Se Jula otta ... ...
Ovita fæ, n. oskäligt fäkreatur. SM.*
Ovita gærning, f. (af oviti) en oförnuftig varelse (människas l. djurs) gärning. SM.*
Ovitandis, adj. indecl. (af vita, veta) ovetande. hanum o., SM.* St.*
Oviti, m. oförnuftig varelse. U.*
Ovitter, adj. (af vita, tillvita) ej tilltalad l. anklagad. G.*
...
Oxa byrþi, se Öxa byrþ.
Oxi, uxi (gen. pl. yxna, G.), m. 1) oxe. VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* Sk.* ME.* tamber, otamber o., U.* yxna oyker, se Öker. Jfr. Legho oxe, Yxna Kaup. 2) tjur l. oxe. G.* faster u., G.*
Oy, oyker &c., se Ö &c.
Oþal, oþol (dat. odælli, acc. pl. oþla), n. = oþoliorþ. VG.* ÖG.* Jfr. Alda oþal.
Oþolbonde (athælbonde, adelbonde), m. 1) odalbonde, jordegare. Sk.* 2) bofast borgare i stad. Sk. IV. 5.
Oþulbrut, oþalbrut, n. eg. brott mot eganderätt; 1) åverkan, ingrepp i annans eganderätt till jord l. vatten; dock har icke all åverkan å jord l. vatten blifvit så benämnd, utan endast vissa svårare fall, för hvilka skulle bötas 3 marker. ÖG.* 2) böter som erlades af den, som i sin besittning qvarhöll och brukade jord, hvilken han borde till en annan utgifva. SM.*
Oþolby (odelby, adelby), m. bolby, gammal by. Chr.* )( afgærþa by, ME.* Chr.*
...
Oþarfliker, adj. = oþarver. SM.*
Oþarver, adj. (Isl. úþarfr, onyttig, skadlig) onödig, onyttig. U.*
Oþarvi, m. (Isl. úþarfi) onödig l. onyttig sak. a mote þera þunga ok -vum, ɔ: det som i lagarne var för dem dels till tunga dels onödigt, U.* SM.*
Oþinsdagher (oþunsdagher, H. odhensdagher, St.), m. onsdag. ÖG.* H.* Sk.* St.* Jfr. Asku-, Klokna oþensdagher.
Oþiuva, adj. indecl. = urþiuva. VM.*
...