...
Ofæfli (oefli, ofvælli, uræfle, uæfli; afæfli för af ofæfli, VG. I. R. 12: 1.), n. (af afl; Isl. ofrefli, N. ovevle) öfvermagt. ofæfli þæt ær biorn &c. VG. I. R. 12: 1; II. R. 28. þæssi æru ofæfli (oefli, ofvælli) asikkia elder &c. VG. I. FB. 6: 1; II. U. 13. och not. 9. biorn ær uræfle, ÖG. B. 36: 1. biter hæster skiut . . þæt ær ofæfle, )( biter uren urenan . . þær atus iamne viþer, ÖG. B. 25: pr. af ofæfle sino, ɔ: af dem som äro mägtigare än han, )( af viþerlikum, VG.* lan ma aldrigh tapæs fore ænkti uæfli, ɔ: hvilken öfverlägsen magt l. hvilken olyckshändelse än må föregifvas såsom orsak till förlusten, Sk.* Det sammanhang, hvari d. o. förekommer, visar att de olika formerna tillhöra samma ord, och endast kunna tillskrifvas ett sväfvande uttal, då annars uræfle, hvartill oefli är en öfvergångsform, kunde anses som sammansättning med præp. ur. I allmogespråket förekommer oävla i bem. af olycka, olycklig händelse, och åv-åvla, å-ävla, såsom subst. och adv., stor mängd, öfvermåttan, ofantligt (Rz.).
...
U fætlaþer, adj. (af fætil) ej försedd med band ɔ: gehäng (om svärd). Sk.*
Ofödder, uföder (o fydr, G.), adj. ofödd. SM.* VM.* G.* ME. Kg. 5: 8; 6: 5.
...
