redaktionerna”. Till denna förvirring har för H-e icke behöfts mera, än att i not. 23 vid I. R. 3. efter citatet II. RB. 3. tillägges: I. þinghe, hvilket I. han trott betyda §. 1, ehuru i den anf. fl:en hvarken finnes någon §. 1, eller är skrifvet þinghe, och hvar och en läsare med vanlig eftertanke begriper att I. här, likasom i alla de föreg. 15 noterna på samma sida betyder icke §. 1, utan hs:en I. Detta hade lika litet som det mesta af ifrågavarande afhandlings inehåll förtjenat anmärkas, om det ej hade utgjort en inom några få rader inrymd lätt åskådlig profkarta på de förvirrade hugskott, hvaraf afhandlingen, på hvars vederläggning i särskilda stycken jag i det föregående varit nödsakad att förspilla alltför mycken tid, alltigenom är en väfnad.
Þrætighi. Detta ord är i VG. IV. 21: 108. skrifvet þrætighi med ett litet streck öfver raden, som betyder n, men ej, såsom R-t (II. 563. not.) antager, kan läsas som u, hvaremot ett skriffel är en icke ovanlig sak; också kan ett otydligt u i en äldre hs. lätteligen hafva bli läst som n; þrætiughi finnes för öfrigt ingenstädes. Dessutom må anmärkas ett annat alldeles lika beskaffadt skriffel i samma hs., VG. IV. 14: 13, þrænttandi, hvilket man kunde tro böra vara þræuttandi; likaledes står i VG. I. Md. 13: 1. þiængn' för þiægn eller þægn. Väl är n stundom skrifvet så att det kunde läsas som u, men detta är icke möjligt med strecket som betecknar, m l. n, hvilket mycket ofta förekommande tecken är så bestämdt, att jag icke ansett nödigt att utmärka det med särskild stil (se VG. föret. s. LXV).
Þæn. Den ända till våra dagar brukliga konstruktion; þæt æru, varu &c. med ett efterfölj. subj. i pl., hvarmed är att jfa. T. es sind och Fr. ce sont, är således alldeles riktig, ehuru hon af den i vårt land vid språkets behandling vanliga tilltagsenheten blifvit förkastad, så att man nu merendels ser skrifvas det är, var &c. med följ. subj. i pl. Ett märkligt hit hörande exempel finnes i vår gamla bibelöfvs., Matth. 10: 20, ”thet ären icke J som talen”, där hvar och en kan se att J och ej det är subjekt; likväl är naturligtvis äfven detta ställe mästradt i de nya öfvs:ne. Jfr. I bibelöfversättningsfrågan, Anmärkningar utg. af C. Olbers, s. 222-224. Såsom ett exempel som visar att ifrågavarande riktiga konstruktion ännu i våra dagar icke varit alldeles bortglömd, må ur H. M. Konungens tal på Stockholms slott d. 24 Maj 1821 till ledamöterna af den nya Hofrätten som då installerades, anföras orden: ”det ären J, som Jag kallat” &c. Härmed kan jfs. ”ho ären J”, Ap. G. 19: 15, där det är lika klart att J är subj. och ej ho; Grek. texten har υμεις τινες εστε, Luther: wer seid ihr, D. öfvs. hvo ere J; här hafva våra nya öfvs:re icke vågat skrifva: ho l. hvilken är J, som dock ej hade varit oriktigare än: det är icke J, i Matth. 10: 20, men man har hittat på den rätta utvägen att, i öfverensstämmelse med Grek. texten, ändra ho till hvilka; hade man däremot velat bibehålla det dåliga ordet ho, l. i dess ställe sätta hvilken, så hade likväl verbet måst qvarstå i pl. — I afseende på talesättet i þerri anmärkes att Lund, Ordföjningslære s. 472, antager att för, resa, där är utelemnadt. Om den som först brukade denna ellips, härvid tänkte på för, är dock omöjligt att afgöra; men åtminstone kan för icke menas på alla ställen där detta uttryck förekommer, t. ex. i VG. I. B. 9. kunde efter þerri snarast sot insättas. R-t
