(V. 138) tror att knappast annat än riþ kan underförstås. Att fem. här har blifvit satt i st. f. neutr., har troligen först skett af en tillfällig anledning, såsom i VG. anf. st. det i de äldsta lagarne så ofta, stundom med inblandade allitterationer, förekommande rythmiska sammanhanget, då det heter:
far maþer sar
ligger i længi
ganger i mælli
ok dör i þerri
(där man kan hafva tänkt på sot) — och så har talesättet kommit i bruk, utan att man vidare tänkt på något visst underförstådt nomen.
Þæt, conj. Att den vanligen förekommande conj. at (som ofta skrifves æt, et, likasom þæt ofta, och i Isl:n alltid, skrifves þat) uppkommit genom förkortning af detta þæt, som ursprungligen är acc. n. af pron. dem. þæn, synes mig vara nästan otvifvelaktigt då man jfr. förhållandet i flera andra språk. Denna förkortning visar sig ock tydligen däri, att likasom han fordom ej sällan sammandrogs med föreg. verber, t. ex. till bindran, kiplaran, ræniran, sean (se Han), så sammandrogs stundom äfven thet med ett föreg. verbum, då det skrefs betalat, görat för betala thet, göra thet (jfr. Þæt, pron.); och så får man ännu i hvardagsspråket beständigt böra de gamla acc:na han och det förkortade och sammandragna med ett föreg. verbum, då till detta, med uteslutande af h eller d, lägges an, en, et, eller blott n, t, t. ex. träffa an, träffan, träffaden, sågen, görat, körat, läsat, såget, gjordet, hördet, lästet &c. Ännu klarare framträder förhållandet i Blekingska provinsspråket (icke endast hos allmogen), där ej blott den gamla acc. han (för honom) tydligt och utan förkortning uttalas, utan ock i st. f. acc. det säges att; det är åtminstone icke många år sedan man äfven af bildade människor i hvardagstalet beständigt fick höra t. ex. ”jag kunde inte träffa han”, ”jag såg att inte, men jag har hört att omtalas”, och mången skulle hafva funnit det likaså tillgjordt att säga honom, det, som att säga icke i st. f. inte; men dessa, likasom andra historiskt märkvärdiga egenheter i landskapens folkspråk försvinna allt mera, ju mera barnen i skolorna lära att tala ”efter bokstafven” (jfr. G. föret. s. XXVI). — I den här afhandlade frågan är R-t (V. 180) af annan mening.
