Karl Gustaf af Leopold
Öde, hvars fruktade tron blifvit satt,
att öfver stoftvärldens hvälfningar råda,
kallar du mig att i framtidens natt
bäfvande skåda?
★
Hvem är hjältinnan, som röjs för min syn,
rodnande ljuft som den börjande dagen,
skön som Cytherens gudinna i skyn,
följd af Behagen?
Hvilket det kungliga barnet hon bär,
leende vaggadt vid moderligt sköte?
Hvem den gemål, som dem lågande där
flyger till möte?
Blixtrande fram genom skarorna nyss,
ses han vid barnet välsignande stanna,
trycker en önskande faderlig kyss
uppå dess panna.
Bönhörda folk, under skallande fröjd,
hälsa en ättling af älskade kungar,
medan kanonen till skyarnes höjd
dundrande ljungar.
O, om dess lott blir att styra en dag
någon af jordrymdens skakade bygder,
skall då hans välde bli — tryggt genom lag,
kärt genom dygder?
★
96
