Eglé och Annett
Lägg till en promenad, en bodfart utåt stan;
så kom dinén, så strax var aftontimmen slagen
och frågan ren för hand om kvällen och dess plan.
Visiter, spel, supé, bal, op'ror, assembléer,
allt knöt sig länk i länk. Det var en evig ring
af bal, visiter, spel, spektakler och supéer,
och ingen half minut att sköta någonting.
Hushållningen var här, som jämnt på stora ställen,
hofmästarns sak; den hölls i riktigt grefligt flor.
Och barnen lämnades (hvad ni med lätthet tror),
de små i ammans vård, de större åt mamsellen,
för måttlig penning hyrd att vara deras mor.
Det moln af små besvär, som andras himmel skymmer,
det flyr från bördens folk, det vets ej af i slott.
Att sörja där för allt är lägre själars lott;
det är ej hennes nåd, som därom har bekymmer.
Man är betald: allt sker: grefvinnan ringer blott.
De tvenne nästa år begynte dock bli tröga.
Man ledsnar, som vid allt, vid nöjet innan kort.
Eglé tog alla mått att jaga tiden bort,
men tiden flög ej mer, och allt förnöjde föga.
Visiten tråkig fanns, supén ej liflig mer,
(man har ej, märkte hon, just roligt fast man ler),
spektaklet gaf blott sömn och tog den bort för natten.
Nu söktes de behag en verksam lefnad ger:
man drätslade sitt guld, man satt ett flor i hatten,
man läste i en bok, man slog på sitt klaver,
men timmen flöt ej fram, den stod som stannadt vatten,
och ledsnans ögonblick beständigt blefvo fler.
Man såg ej grefven själf så ständigt, som man ville.
Sent kom han oftast hem och mulen utomdess,
nu hindrad af sin tjänst, nu dröjd i något gille,
fastän (bekännom det) — väl mest af sin mätress.
