Karl Gustaf af Leopold
Hvad upptäckt för Eglé! Hvad dödsstyng för en maka!
Ni vet, hvad hämnd, förent med ledsnaden, förmår.
Man tröttnar någon stund att på sitt hjärta vaka.
Den sårade rival, som sedan åtta år
ej synts i grefvens hus, kom småningom tillbaka
och klagade ej mer på obelönta sår.
Men mindre styrd i allt af hjärtat än af flärden,
han alltid vunna pris för nya öfvergaf.
Eglé blef sjuk af sorg, dess färger föllo af;
med harm emot sig själf, med vämjelse för världen,
hon lefde i sitt hus till slut som i en graf.
En dag, med hjärtat stängdt för allt hvad glädje heter,
hon sökte i sin park den gömda skuggans fred.
“Ack,” suckade hon tyst, i det hon satt sig ned,
“så ung — och dock ett lif så fullt af vidrigheter!
Så kvald — och ej en gång en vän att gråta med!”
Hon såg, i det hon slöt och ögat kring sig vände,
ett indiskt blomsterstånd, som hennes forna vän
för fyra somrar sen från landet henne sände.
En blixt vid denna syn sitt ljus hos henne tände.
Hon flög till urnan fram, slöt armarna kring den;
hon kysste rosens blad och skrek: “jag har en vän,
som jag ej nog är värd, som jag ej fyllest kände!
Annett, i dag ännu vi se hvarann igen!”
För mycket sagdt, ty först den andra morgonen
hon for och tredje dan till hennes boning lände.
Nu väntar ni er visst ett bypalats, med spis
och sex tums fönsterglas och bjälklag under taken,
röd knut, staket med grind, — på svenskt arkadiskt vis.
Byt om er dikt, jag ber, uti ett paradis,
där allting visar er naturen prydd af smaken.
Inbilla er ett näs, emellan vattnen sträckt,
106
