Gustavianernas Poesi
möns nyttigt ljufva röst”. Dikten var inte en fri inbillnings lek, den skulle vara uttrycket för hela den samlade kulturen, skulle förkunna “upplysningens” teorier och vardt därför — liksom det föregående skedets diktning — i stort sedt en variation af den franska klassicitetens “reflexionspoesi, dess retorik och dess formväsende”. Dess förnämsta dikter voro odet och lärodikten, alltså arter, i hvilka själfva tankeelementet öfverväger. Man skildrade i ståtlig och värdig jambisk vers den ideala mansgestalt, som var tidens typ: “en stadig man”, för hvilken fröjdernas falskhet och hela jordelifvets intighet inte mäktar kullstörta den fasta grunden, karaktärsstyrkan, dygden, och som i altruistisk verksamhet finner tillvarons enda verkliga värde. Man proklamerade sin åskådning som den vises och den rättrådiges världsförklaring och på samma gång kräfde man, att läsaren skulle bli lärjunge. Imperativet är den naturliga formen för dessa dikters afslutningsstrofer. För de senare släktled, som inte mäktade fylla denna tankediktens kräfvande form med eget innehåll, urartade lärodikten till torra och hopplöst återupprepade allmänsatser — öfver hufvud var ju det allmänna i uttryckssättet denna poesis svaghet.
En annan af klassicismens mest gynnade diktarter, hjältedikten, kom inte att vinna mark i Sverige, medan däremot den artiga sällskapsdikten, den frivola berättelsen och det spirituella skämtet på vers blefvo tacksamma fält för odling. Det är framför allt genom dikterna under dessa rubriker, som vi bevara den gustavianska epoken i minnet som inbegreppet af smak och skicklighet. Allt det glansfulla och paranta, det på en gång salongsmässiga och teatraliska, som vi förbinda med denna tid, återstrålar med bevarad elegans från dessa dikter.
Det lider intet tvifvel att just de ofvannämnda dragen utgöra hufvuddrag i den bild vi göra oss af den gustavianska tiden. Den är och förblir upplysningstidens blomningsperiod hos oss. Men den rymde inom sig äfven en oppositionell
