Hoppa till innehållet

Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Gustavianernas Poesi


Det är lätt att förstå denna tidehvarfvets dragningskraft. Det är en period af samlad och enhetlig sträfvan, mer intellektuell än fantasifull, i många afseenden betecknande en höjdpunkt inom vår litteraturs historia, rik på betydande och intressanta personligheter och erbjudande flerfaldiga tacksamma uppgifter.

Tidens intresse var i öfvervägande grad formellt, men mindre riktadt på nyskapelser och formrikedom än på formtukt och uttryckssättets kodifiering. Man sökte skapa den goda svenska stilen; språket skulle hyfsas från sitt forna barbari, från sträft skulle det bli lent, från klumpigt elegant. Det var den goda tonen, som skulle bestämma hvad som togs upp och hvad som förkastades, det var smak man satte som det afgörande och bestämde såsom konsten att ej fela. Smakens grund är odlingen, förklarade Leopold. Ingen kan bestrida att detta var en betydande och nödvändig gärning. Vi kunna visserligen inte biträda gustavianernas egen åsikt, att de genom sin smakrensning af litteraturspråket slogo in på en alldeles ny väg. För oss stå de i stället som fortsättare och fullbordare af sträfvandena i denna riktning under föregående årtionden (se detta arbetes tredje del, inledningen), men det var likafullt högst väsentliga och till stor del nyformulerade spörsmål, som de afgjorde. Slutpunkten af denna utveckling är de stilar och den språkliga uniformering, som känneteckna andra upplagan af Svenska akademiens handlingar, i all synnerhet efter sedan Leopold offentliggjort det som akademiens förslag framlagda betänkandet i fråga om stafsättet.

Hur starkt det formella intresset än var, ägde det dock inte första rummet på gustavianernas program. Detta intogs naturligtvis af tendensen, ty hela denna tids uppfattning af poesien är tendentiös. Det ledande litterära sällskapet efter Tankebyggarorden, fru Nordenflychts krets, hette programmatiskt Utile Dulci och Leopold talar i tidens anda om ”sång-

6