Eglé och Annett
med öar rundtomkring, som spegla sig i fjärden,
ett litet landtligt hem, det vackraste i världen,
mot nordens kalla vind af reslig skog betäckt,
för öfrigt famnadt om af ängsfält och af gärden
och trädgårdar med frukt af sann hesperisk släkt.
Här lefde nu Annett i medelståndets trefnad
och förde med sin man, fast rikast på sin ort,
ännu i lyckans famn den idogsamma lefnad,
som deras bärgning först och sedan välstånd gjort.
Eglé, som åt sig själf ett nöje ville spara,
steg af uti allén, kom osedd genom den,
smög in; — men då Annett i dörrn fick se sin vän,
då skulle ni ha sett ett hopp ur väfstoln bara!
Hon flög i hennes famn, hon slöt sig fast däri,
hon kunde ej ett ord för sina känslor finna:
“Eglé? Min bästa vän, — min älskade grefvinna!” —
“Låt detta första namn åt mig förvaradt bli,”
brast ut med gråt Eglé. Och bägges tårar rinna.
“Du är då, som jag ser, rätt lycklig, min Annett?”
begynte nu Eglé. — “Grefvinna, ni har rätt.
Ack, läste jag det ock i ert förgråtna öga!
Men hofvet har, ty värr, ej landets lefnadssätt,
och ödets dom har skilt de sälla från de höga.” —
Eglé slog ner sin blick och gaf en suck till svar.
Allt röjde här ett lugn, som hon ej lärt att smaka.
Annett, hon själf, Annett, som trånans prägel bar
i bleka anletsdrag för åtta år tillbaka,
var nu en liten rund och landtligt glädtig maka.
Det bruna ögats eld var tindrande och klar,
och skalken hade gjort sitt bo i hennes haka.
“Du leds visst aldrig?” — “Nej. Sen åtta år ej mer.
Förlåt mig sanningen, och tro mig blott, jag ber.
Hur lågt en högre värld vår sällhet ock må skatta,
