Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/113

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Eglé och Annett


nu damaster, nu dräll, här lakan och där dukar,
till finhet och fason i tusenfaldig smak.
Beständigt samma syn, hvarthän ,Eglé sig vänder!
Allt styrdes af Annett, allt vakade hon på.
Nu gnällde visthusdörrn, nu hördes väfstoln gå.
Hon klädde man och barn, snart sagdt, med egna händer,
och hade öfrig tid till dessas vård ändå.
Jag ville, att en stund ni dem kring modern såge
och henne jämnt hos dem emellan sysslorna.
En mumlade på j'aime, en märkte på sin båge;
den tredje ritade en lång sned rad med a.
Af dem med kärlek lydd, af allt sitt folk tillbeden,
hon gaf inom sitt hus en lycklig drottnings lag;
och när med pannan skön af oskulden och freden
hon kom bland sina barn på fältet någon dag,
ni skulle trott er se med föga undantag
vår första sälla mor bland änglarna i Eden.

En rullning hörs af hjul, en vagn för dörren står.
Allt springer till, en hvar sitt byte därur får,
den ena bok, schatull, den andra käpp och kappa.
Ett hopp — och ren är herrn ur vagnen på sin trappa.
Annett med liflig fröjd sin man tillbaka ser,
till hälsning hon Eglé likväl ett försteg ger.
Men förrn ett ord är sagdt, en vink begriplig vorden,
hon ren i Wilsons famn är hyssad högt från jorden
och kysst på mun och kind, och kysst — än mer — än mer.
Nu hälsas först Eglé: “Förlåt mig, min grefvinna!
Emot en gäst som ni jag vördnans plikter vet,
men denna skaperskan af min lycksalighet
har framför alla rätt att första offret vinna.
Allt, hvad i denna stund mitt lif ett värde ger,
hvad i ett lyckligt bröst kan sälla känslor föda,
allt, allt är hennes verk, är skänk af hennes möda,

109