Karl Gustaf af Leopold
allt — intill denna jord, som pryds i dag af er.”
Hans uttryck ägde grund, och tacksamheten styrde,
men sanningen jämväl, hans målning af Annett:
rik genom hennes flit och kloka lefnadssätt,
han ägde nu den jord, som han tillförne hyrde.
Eglé vid denna syn, vid detta tal, vid allt
en känsla njöt — och led — på en gång ljuf och bitter.
“Gud,” sade hon sig själf, “”hur uselt och hur kallt
är mot ett sådant lif ej hela flärdens glitter!”
Eglé, bekännom det, var en af dessa få,
som vanan, det är sant, och brukets välde föra,
men, när de se, hvad väg det tillhör dem att gå,
stå stilla, ge förnuft och sanningen sitt öra
och äga vishet nog att deras röst förstå.
I nattens enslighet, sig själf blott öfverlämnad,
hon tänkte nu på sig, nu stundom på Annett.
Hon såg vid pröfningen af bägges lefnadssätt,
hur litet deras rätt till sällheten var jämnad.
Hon såg, att hjärtats frid är fyllda plikters lön,
att större gifvas ej än de af mor och maka,
och skattade en dag, så uppfylld, mera skön
än allt det tomma stoj, hon tänkte sig tillbaka.
Hon såg med känslans blick och vid exemplets ljus,
att inga mödors namn en fru och mor förnedra,
att vård om sina barn och styrseln af sitt hus
ge värde framför börd och framför fägring hedra.
“Hvar dödlig,” sade hon, “ett kall, ett syfte fått
att bli dess omsorgs mål, att vistas för dess minne.
Hvem däraf mödan flyr, olycklig är hans lott;
man köper andras tjänst, ej bifall af sitt sinne,
och man har icke gjort, hvad man betalar blott.”
Ur dessa tankars dröm med morgonsolen vaknad,
hon for, med dessa ord till afsked åt sin vän:
110
