Hoppa till innehållet

Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/117

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Till Konungen


du såg de blomster blott, som hörde nöjet till,
men ej det mogna vett, som gömdt därunder bodde,
ej denna djupa själ, af hvilkens val berodde
att taga hvilket skick på hvilken stund hon vill,
den själ, hos hvilken allt med lika framgång gäller,
revolutioner, vers, bataljer, karuseller,
och som, skribent, soldat, monark och medborgsman,
allt efter ämnets dag, hvari man henne ställer,
en mängd af själar syns, som växla med hvarann.
 Du såg blott en, — men du såg illa.
Så följde fabelns värld en lika fördomsvilla:
så trodde hon ej se, förrn efter handen van
 vid Jupiters förskapningsunder,
i Danaës gyllne sky, i Ledas ljusa svan,
i dessa skepnader, han tog för nöjets stunder,
den fruktansvärde gud, som hvälfde Etnas grunder,
den gud, som från sin tron förskräckte med sitt dunder
olymp och människor och jord och ocean.


⁎              ⁎

TILL KONUNGEN.

EFTER SJÖSLAGET VID SVENSKSUND 1790.

Den mildaste monark, som jordens rundel bär,
har till den visaste bland undersåter skrifvit:
 “Sen L — förlofvad är,
 han mig och sångmön öfvergifvit;
men sen han fått sitt pris en gång af Hymens hand
 och njutit i de giftas land
 sin välkomst efter vanligheten,
så får väl som förut den lycklige poeten
en stund af öfrig tid att minnas mig ibland.”

113