Karl Gustaf af Leopold
att midt i Petersburg ge ryska väldet lag,
supera, en vainqueur, med Krims behärskarinna
och dess bojarer se på er leve en dag;
men tänk ej en poet att finna,
som följer edra värf och sjunger edra slag.
Ni ler åt denna fart, min kung, hvarmed jag svingar
mitt hopp i segerns dröm till själfva Iliums port.
Er visa blygsamhet gör vägen mindre fort;
men poesien, min kung, har ej förgäfves vingar,
och glädjen har ett språk, för hjärtat endast gjordt.
Ve den, i allvar bragd ett vårdslöst öga sluter
för lyckans hvälfningskonst, i farten på sin boll,
men ock den, som ej tål, att jollret har minuter,
och, likt ett riksdagsprotokoll,
justerar skämtets ord hos den, som gläds och njuter.
I dessa ögonblick hvem njuter mer än jag?
För skalden hvilken syn af fasa och behag!
Hvad moln kring Äges fält af Sveriges åskor sträckas!
Hvad deras blixt är jämn och tung!
Hvad tända segels ljus, hvad kölars dån, som bräckas!
Hvad eldar böljan bär, som ej af böljan släckas!
Sire, det är visst: ni slåss och bränner — som en kung;
vi andra dödlige af ryktet blott förskräckas.
Sire, på den mänsklighet, den fina smaks behag,
som ler i eder blick och edra anletsdrag,
hur kunde Rysslands monarkinna
förvänta sig det dunderslag,
att sådan Attila en dag
i “Siri Brahes” auktor finna?
Och du, hvars bloss vi sett bland själfva krigets brinna,
sjunk, Tvedräkt, ned till Styx och blygs, hur du for vill!
Du kände ej den prins, hvars tron du skaka trodde,
112
