Karl Gustaf af Leopold
PREDIKAREN.
Min son, tag läran af min mund:
gif akt på tidens flykt i dina unga dagar,
och lyssna i din vår till lefnans visa lagar.
Hon varder kommande, den stund,
den stund af långsam död, den stund af evig dvala,
då inga ämnen mer till dina sinnen tala,
då styrkan brutit opp med viljan sitt förbund,
då mjölnarena mer ej mala,
och huset darrar på sin grund,
och tinnarna däraf stå kala,
och mörkret bryter in igenom fönstrens rund.
Till sällheten, min son, låt visheten dig föra;
allt annat irrar dina fjät.
Hör då, hvad tidigt nog en dödlig ej kan höra:
att lycklig bli, att lycka göra,
de tingen äro två, men få begripa det.
Vill du naturens väg till verklig sällhet veta?
Se här dess första bud: arbeta!
Det är en dödligs kall, dess ära, dess behof.
Hon sade ej: finn sätt att tiden förnämt döda!
hon sade: mänska, köp din njutning för din möda,
och gif ej andras svett din orklöshet till rof.
Var nyttig. Nöjet blef till pris åt mödan gifvet.
Dagsverkarns timme flyr, dagdrifvarn släpar lifvet,
och vämjelsen vid allt är duglöshetens prof.
Gör rätt åt all förtjänst, min son, och gör det gärna,
men pröfva, hvar hon finns, och vet, att hon är sann.
Skilj kärnan från sitt skal, magnaten från sin stjärna:
de svara ofta nog rätt illa mot hvarann.
118
