Gustavianernas Poesi
intellektuellt. Under en vistelse i Tyskland 1781—84 var han i tillfälle att lära känna den då så lifaktiga och betydande nya tyska litteraturen, men fick inga impulser därifrån, hvarken för sin dramatiska eller sin lyriska diktning. Det var det stora försummade ögonblicket i hans lif. Han följde sedan troget förebildernas vittra vägar. Med spirituell frivolitet skref han de vanliga förhärligandena af den sinnliga njutningen, med pompös, något ansträngd vältalighet stora resonerande dikter i allmänna ämnen och med sirlig, smickrande artighet skaldebref till Gustaf III och andra gynnare. Leopolds stora oden och lärodikter ha inget af den lidelsefulla klangen hos Kellgrens, deras grundton är en radikal misströstan, en klarsynt hopplöshet och en försiktig lefnadslära. Högst nådde han utan tvifvel i en sådan dikt som “Eglé och Annett”, där en viss realism i idyllstil blandar sig med satiren öfver stora världens flärd och tomhet.
Både Kellgren och Leopold voro utpräglade kammarnaturer, landskapet betydde för dem båda endast föga, allraminst naturligtvis för Leopold. Det lifliga intresse för naturen, som utmärkte fysiokraternas tidehvarf, har däremot sin representant i Oxenstierna, som med utgångspunkt i sin kärlek till fädernehemmet och barndomsintrycken i klassicistisk stil skildrade mellansvensk natur och jordbrukarlif. Med undantag af Bellmans förtrollande stämningsscener finns det från detta tidehvarf ingen svensk diktning, som i så hög grad som Oxenstiernas intresserat sig för Floras och Pomonas värld. Trädgård och park, åkrar och ängar har han tålsamt iakttagit och kärleksfullt beskrifvit; långdansen efter nyckelharpan, humleplockningen och sädesskörden har det roat honom att berätta om. En hälft elegisk samkänsla med naturens företeelser besjälar hans dikt, som blott alltför rikligt rör sig med de ståtliga och tekniskt noggrant utarbetade liknelser och mytologiska paralleller, genom hvilka den lärda riktningen så att säga stilade upp den enkla naturskildringen.
