Ur Dagens Stunder
Hvad var du först, och hvem har känt din börjans stunder,
när, innan världen blef och ämnet fattat grunder,
du utan lif och gräns kring tidens vagga flöt?
Hvem vet ditt väldes längd, när efter tingens ända
i ditt förvar igen den rymd skall återvända,
som ljuset inneslöt?
Vårt upphof och vårt mål du lika djupt betäcker.
I bägges mörka krets ehvart sig tankan sträcker,
hon fåfängt kallar svar och är af stumhet mött;
och i det ögonblick hon mellan bägge täljer,
du omger mänskan än och i din afgrund sväljer
allt hvad dess möda födt.
Af sin erfarenhet hon fåfängt sig berömmer.
Du seklers dygd och brott i samma afstånd gömmer,
där efterdömets sken oss ändtlig undanfly.
Och mänskan från en värld, som steg från steg försvinner,
af ständig glömska skild, sig aldrig upplyst finner
och plågan alltid ny.
De häfder, som vår gång i mörkret skulle stöda,
dem minnet söker där att som en vakteld föda,
förlora sig till slut i dina skuggors famn.
Hur mången glömd tyrann, med mordisk ärelystnad,
göt ej förgäfves blod att mot din makt, o Tystnad!
föreviga sitt namn?
Kring ålderdomens djup när tankan häpen famlar,
med konster, lagar, språk, af dem hon spåren samlar,
liksom igenom moln, hvad folkslag röja sig?
Hvem lär mig deras namn, som plånades af döden?
Du vet dem, Tystnad! blott, som gömmer deras öden
beseglade hos dig.
