Johan Gabriel Oxenstierna
I djupet af ditt lugn, där lifvets minnen vika,
liksom i grafvens natt, de dödeliga lika,
ehur dem lyckan skilt, emotta samma rätt.
När, säll att åt din makt sitt väsen öfverlåta,
du glädjens ögon slöt, din hand på dem som gråta
är äfven lika lätt.
Fast ej din makt förstör de kval, som oss bedröfva,
hvad du ej kväfva kan, allt nog att du kan döfva,
allt nog att åt vårt lif du ögonblick beskär
och skymmer någon gång vårt öde med din dimma.
Om oss en sällhet gifs, hon mindre nöjets timma
än plågans afbrott är.
Men jorden mellertid, förställd och stum och härjad,
af inga samljud väckt, af inga strålar färgad,
är blott en liflös vidd, den skuggan öfverdrar,
och där jag i en värld, som öfverallt försvinner,
af väsen blott mig själf, af rum allenast finner
mitt eget ställe kvar.
Hvad dödlik ensamhet förstummar nattens timmar!
Hur djupt dess mörkers hal allt skapadt öfversvimmar!
Så vidsträckt fordomdags och ödsligt fruktansvärd
sig kaos' gamla natt i gränslösheten sträckte,
tills en allsmäktig röst dess spridda ämnen väckte
att samlas till en värld.
Du Nattens äldsta barn, hvars skuggor kring mig gjutas,
som var förrn allt begynt och blir när allt skall slutas,
i hvilken allt fått lif och släckes ut igen!
Skänk åt mitt väsens tid, o Tystnad, Dödens like,
att, förrn du mig förödt, på gränsen af ditt rike
en stund bese dig än.
130
