Ur Dagens Stunder
Så aftonsolens eld i flykten af dess strålar
en skog, ännu ett torn och än en fjällrygg målar,
från jorden ändtlig skils och sväfvar på en sky,
sist endast som en rand mot himlen tecknar dagen,
tills, af en färglös natt omsider öfverdragen,
dess sista märken fly.
Det hufvud jag bland er ur klippans gömma tager,
var det med myrten krönt, med törnen eller lager?
Har det ett snilles eld, en hjältes anda hyst?
Hvem skiljer här, i val af multna ben bedragen,
den träl som dött i järn, den skönhet som, lik dagen,
i Fröjas gördel lyst?
Af ailt hvad han haft kärt, förlorad och beklagad,
hur mången blef ej hit med vänners gråt ledsagad?
Hur mången här, förtryckt af ödets hårda slag,
har längtat till den ro han nu så länge njutit?
Ack! människor som jag, I äfven tårar gjutit
och lidit liksom jag.
Det gifves då ett hägn, dit ej förföljarn hinner,
dar öfvermaktens våld och nödens tvång försvinner,
dit ödet mer ej når, där hämndens fackla släcks:
det är de skuggors värn, som kring ditt rike bredas,
o Tystnad! och din ro, där de förgätne fredas,
som ej af stormar väcks.
Må jorden mellertid af dina mörker täckas!
Till en förklarad höjd, dit inga skuggor sträckas,
mitt öga lyfter sig från hennes låga klot,
och från den ödslighet, som öfverallt förfärar,
ur en oändlig rymd, bebodd af stjärnors härar,
tar nya ljus emot.
