Johan Gabriel Oxenstierna
Af facklor på en gång ur nattens sköte födda,
kring dess omätlighet i präktig irring strödda,
till våra mörkers djup hvad strålar sänka sig!
I jordens enslighet är jag ej mer allena:
jag saknar blott en värld, och tusen sig förena,
dem tankan öppnar mig.
Än där med lånad glans planeters omlopp röras,
än från ett okändt mål kometer återföras,
som döljt i fästets djup en väg, för jorden skymd,
när med orörligt ljus sig solens likar tända,
regera liksom hon och egna strålar sända
kring egna sfärers rymd.
Af solens tolf palats är glansen ömsom skådad,
där, af klimater följd, af årets tider bådad,
hvar månad på dess väg ett hemvist har beredt.
När himlen mellertid i kretsar slutes inne,
dem åldern åt sin tro och sina hjältars minne
till evigt märke gett.
Ej förr, af seglarn sökt, den stjärnas låga glimmar,
som närmast nordens höjd regerar nattens timmar,
förrn i sin kungadräkt Cephé förklarad är,
som, förd till polens tron från etiopers rike,
med Cassiop ännu, sin drottning och sin like,
en delad spira bär.
Persé, som i sin flykt Medusas hufvud drager,
än Andromed i vård emot det Hafstroll tager,
som fåfängt långt ifrån vill henne nalkas än;
Sex systrar honom när, som himlens eldar öka,
vid sina facklors sken hvar natt förgäfves söka
den sjunde få igen.
134
