Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Johan Gabriel Oxenstierna


Med mindre facklors mängd, som blandas för vårt öga,
liksom af stjärnors damm, förklarad i det höga,
är Vintergatans väg till fästets ändar spridd.
För världars möjlighet hvad gränsor äro satta?
Hvad sång kan deras prakt, hvad räkning talet fatta,
 hvad tanka deras vidd?

Han, som med lika makt förordnar och bevarar,
hvars verks omätlighet hans egen uppenbarar,
han, förr och efteråt och nu den samma Gud,
han blott, i kommande och förra evigheter,
vet ordning, tid och rum, och tal af möjligheter,
 som vänta på hans bud.

I solar! Honom själf törhända mera nära,
förtäljen hans beröm, och, fäste! säg hans ära!
Om i er ljusa krets hans åsyn mera klar,
i mindre afstånd känd, af högre väsen njutes,
likväl i jordens stoft ej människan förskjutes
 af sin och eder far.

Ja, han har ej rest opp sin tron hos er allena.
Ehvar han känslor satt och väsen sig förena,
han deras dyrkan hör i skapelserna spridd.
Hvar världar sväfva fram och hvar de undanvika,
hans syn förloras ej, vid alla afstånd lika,
 i punkter eller vidd.

Allt innefattande och själf af intet fattad,
för honom ingen hög och ingen ringa skattad
är af sin storhet röjd och af sin småhet skymd;
och bland sin allmakts verk, för honom lika kära,
han bor i dygdens själ så gudomsfullt och nära
 som i systemers rymd.


136