Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Ur Dagens Stunder


I strid mot Oxens horn, som väcker ej hans häpnad,
med klubba, tigerhud och strålig sköld beväpnad,
på vilda hafvens rymd Orion trolöst ser;
när Ledæ söners bloss, som sig med kärlek följa,
åt skeppet, sänkt i natt på oceanens bölja,
 en vänlig stråle ger.

Emellan Skorpion, hvars kosa Hydran banar,
och Kräftan, som till fejd Nemæi Lejon manar,
det stolt och oförskräckt med blottadt Hjärta går,
utaf Astrea följdt, som, klädd i gudastrålar,
med ymnighetens Ax lycksaligheten målar
 af jordens barndoms vår.

Callisto flyr ännu i skapnad af Björninna
de Hundar, dem hon fört hos skogarnas gudinna,
med dem Bootes nu förföljer hennes spår,
och, af sin gördel stolt, hvari Arcturus lyser,
ej i sitt höga lopp för Skyttens båga ryser,
 hvars pil ej honom når.

Än segrar Herkules och med sin klubba motar
den Orm, från östern sträckt, hvars gap en Krona hotar,
som tillhör hjältens vård och hans belöning är.
Fast till sin grannes värn sig Björnens tänder hvässa,
han trampar med sin fot den norra Drakens hjässa,
 som sig kring polen snär.

Orfé! din samljudsmakt, på Lyran fordom öfvad,
af himlarymdens Djur är än med tjusning pröfvad:
två Hästar följa den i snällt och vidsträckt lopp,
Delfin sig till dess ljud på eterns vågor svingar,
och örnens höga flykt och Svanens ljusa vingar
 till henne lyftas opp.


9. — Nationallitteratur. 5.135