Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/145

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Ur Dagens Stunder


Mer fasande ännu hon såg sin fackla skina,
när Bedmars raseri, Procid och Catilina
beredde rikens fall och hufvudstäders brand;
när Hymen åt Bourbon en trolös myrten räckte,
Paris blef dränkt i blod, och hälften af dess släkte
 föll för den andras hand.

Och Sverige! äfven dig har ödet velat döma
att se ett helgadt blod för mörkrets niding strömma!
O, vare, fosterland ! bland dina olycksfall
den natt, om möjligt är, från jordens hågkomst tagen,
som i din sensta tid, ännu af rysning slagen,
 din häfd befläcka skall!

Men när vid månans skymt missgärningen fördöljes,
förföljer oskulden och själf af rädslan följes,
ett tryggt och vördadt lugn här utsträckt har sin makt.
I djupet af det skygd, som skenet utestänger,
ej brottets öga når och ingen fasa tränger
 till fridens gömda trakt.

Det är ej nattens skräck, som här sitt hemvist tager.
Den dunkla ensamhet, som tankan sammandrager,
en lindrig oro blott, en håg till tårar ger.
Liksom af väsens hand, dem ögat icke finner,
en tryckning hjärtat rör, en ömhet känslan hinner,
 hvars ämnen hon ej ser.

I skuggor, som er sorg för mörkrets timmar klagen,
som flyn ur grafvens djup och frukten skåda dagen !
Törhända detta hägn ger edert sällskap frid.
Är det er matta suck, som mig på vädret räcker,
er lätta sväfnings fläkt, som löfvets darrning väcker
 vid jordens midnattstid?


141