Johan Gabriel Oxenstierna
Månn vänskapen till mig af eder någon leder?
Månn han min sorg begär? Månn någon finns bland eder,
som känt igen min röst och sväfvar i min famn?
Ack! själf jag ock en gång bland eder tysta skara
skall sucka kring en vän och i dess hjärta svara
på mitt begråtna namn!
Mitt öga, fördt af er, i skenets matta strimma
ser vid en kyrkas torn ett kors mot månan glimma
på kupan af ett tak, som hvilar på en graf.
Jag känner denna graf: jag har dess boning slutit,
och af de tårars gärd, min långa saknad gjutit,
jag där de första gaf.
O Stenbock! till ditt lugn jag ej som främling länder:
hit bar jag själf ditt stoft med samma trogna händer,
i dem ditt hufvud sönk mot min bestörta famn;
här svor jag dig en sorg, som aldrig flyr mitt sinne,
och vitsord åt din dygd och kärlek åt ditt minne
och sånger åt ditt namn.
Hör den bekanta röst, hvars ljud dig åter söka,
och från de sällas krets, dem du har gått att öka,
igenkänn vid din graf ännu den samma vän,
som tröstade ditt slut, din sista vanmakt skötte,
hvars blick den sista var, den dina blickar mötte
inom förgängelsen.
Kom åter i min famn. Stig opp ur tystnans sköte.
Blif synlig. Tag en bild. Mitt hjärta vid ditt möte,
ehur förbytt du är, ändå skall känna dig.
Förgäfves med mitt rop jag tröttar hvilans stunder.
Ur evighetens natt med inga nya under
du återskänkes mig.
142
