Ur Dagens Stunder
Hvad, skulle jag på nytt din åsyn än begära,
jag se din fria själ de kedjor åter bära,
som fäst vid stoftets tyngd odödlighetens ätt?
Var lycklig. Smaka frid. Vid målet, dit du länder,
tag i ditt ursprungs sköt af evighetens händer
din återvunna rätt.
I vandring till den höjd, som sig för jorden döljer,
ej mer på törnens väg du genom mörkret följer
i ödemarkers djup den fackla Hoppet bär.
Vid sanningarnas sol, där det sin stråle länte,
du saknar ej ett bloss, som nattens resa tjänte,
men dagen ej begär.
För dig all skugga flyr och alla löften sluta.
Den visshet du begärt får du omsider njuta,
den Far ditt hjärta sökt har dig vid grafven mött.
Af hvad hans vilja gjort du intet ser förödas;
allt hör hans mildhet till: allt hvad han låtit födas,
har han till lycka födt.
Själf i sin enhet allt: nog för sig själf allena,
hvarför med en natur beslöt han sig förena,
bli känd af varelser och deras dyrkans mål?
Månn blott att offer få och blott sitt välde pröfva?
Nej, det hans kärlek var, som att sin rikdom öfva
begärde föremål.
Dess afsikt, af vårt fel fördröjd, men icke bruten,
befallte människan att, från sitt hem förskjuten,
en stund i plågans värld försona sina brott.
Men på den pröfningsväg, hvaraf han mätte loppet,
hon Ångren, Tårarna och Dygderna och Hoppet
med sig i sällskap fått.
