Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Disa


Min stillhet är ej mer. Jag dess välgärning saknar,
bland mänskor återförd, bekymret kring mig vaknar,
med dagens början ny hans omsorg väntar mig.
Men du, försvunna natt, som fredat dessa lunder!
Om jag till någons väl kan helga mödans stunder,
 skall jag ej sörja dig.


⁎              ⁎

DISA.

SKALDEBREF TILL FRU PRINTZENSKÖLD PÅ VENGARN 1759.

I detta vördiga palats,
hvars byggnads tid all häfd förgätit,
och inom hvars befästa plats
kung Gylfe kanske middag ätit,
ni minns i våra samtals lopp,
att mången gång med trägna sinnen
vi roades att leta opp
de forna tidehvarfvens minnen;
och när vi lyckligen förmått
att söka fram en åldrig saga,
var det om kvällarna min lott
att er densamma föredraga.

Af Rudbeckens "Atlantika"
jag redan från min barndom lärde,
att intet land kan djärfhet ha
att täfla med vårt land i värde;
att till de hvälfningar, som händt,
af folk och språk dem världen känt,

147