Johan Gabriel Oxenstierna
som hette Sigtrud, och en flicka
med Disas namn i Vengarns slott.
Och inom dessa jungfruburar,
i menlöshetens rena sköt,
emellan evigt kyska murar,
långt bort från kärleken som lurar,
hon lifvets morgon lyckligt njöt.
Af hennes skönhet, vett och dygder
var ryktet ren från Vengarns bygder
bekant kring hela Svitiods land.
Ej någon kämpe fanns i norden,
som icke sökte hennes hand,
men af så stort och ädelt band
ännu ej någon värdig vorden:
ty, ättling själf af Fornjots blod
och Upplands fylkiskonungs dotter,
hon ökade sin lyckas lotter
med storhet och med ädelmod.
Och fast i hopp och tålamod
sig prinsarne till slottet trängde
och, för att röra hennes mod,
i rustning under fönstren svängde,
såg hon med köld ifrån sin borg,
hur någre dränkte sig af sorg
och andre af förtviflan hängde.
I Sigtuna där bredevid
det svenska hofvet mellertid
i dessa gamla dagar bodde;
och Sigtrud där i lycklig frid
sin styrelse välsignad trodde:
när en förfärlig hungersnöd,
som öfver hela norden rådde,
åt svenska folket förespådde
152
