Disa
en allmän undergång och död.
Man gjorde allt hvad man förmådde
i tidens oupplysta dar,
men ingen hjälp var mera kvar.
Af statens ämbetsmän och lärde
med ängslan drotten råd begärde
och, under väntan på beslut,
emellertid lät färdas ut
af lagens och af templets söner
pålysningar och kyrkoböner
med meningar förutan slut.
I rörande publikationer
för våra svältande nationer
man ölets yppighet förböd,
och mässingshäktors öfverflöd
och lappmuddarnas tenngaloner
och kyrsedrank båd hvit och röd.
Och kronan själf sig ändtlig böd
att ensam, mot kontributioner,
för allmänheten brygga mjöd;
man utsåg spannmålskommissioner
att finna något understöd;
man tillsatt mäskningsdirektioner
af de förfarnaste personer:
men folket fick ändå ej bröd
af ledamöternas pensioner.
Omsider fanns ej annat råd
än gudarnas belut och nåd
igenom ett orakel fråga;
och öfverprästen i vårt land
lät i sin heligt öppna hand
sig redan folkets gåfvor råga.
Kring altaret man kransar knöt,
i templet lyste rökverks låga,
