Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/159

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Disa


skall hon af samma villkors rätt
med offren lika öde dela.
Nu är dig himlens vilja spord.
Gå, drott! och uppfyll dina plikter.”
Så gudars ombud i vår nord
förtydde då oraklens ord
med irringen af sina dikter.

“O himmel! hvilken gruflig lag!
Men jag bör hålla mina eder.
Det är han själf och icke jag,
som äskar denna mordets dag,
som denna grymma fest bereder.
Ty, helge man! ditt gifna hopp
om flickans förbön är omöjligt.
Hvem kan ett villkor fylla opp,
som är så vådligt och så löjligt?
Mitt samvete är utan brott.
Mot ödets makt hvad skall jag kunna?”
Så talte den bestörta drott,
och gick att låta från sitt slott
med rikshärolderna förkunna
det svar han af oraklet fått.

Det mången var likväl som trodde,
att i ett sådant tolkningssätt
allena list och arghet bodde
och himlen gjordes oförrätt;
att högste prästen, blott förtretad
af asarnas filosofi,
som mer och mer begynte bli
utaf de lärde efterletad,
liksom finansministern, retad
af uslingarnas jämmerskri,

155