Johan Gabriel Oxenstierna
för att bli kvitte deras skara,
förente sig i det parti
att himlens mening så förklara,
i hoppet lika fägnade
att bägge, och med minsta möda,
den ena slippa kättare,
den andre tiggare att föda, —
upproriske, åt dem ändå
omöjligt var för båda två
att lärdom eller mat förskaffa,
och strax från början lika godt
att förekomma deras brott
som att dem sedermera straffa.
Man hörde dem tillika sist
af allmänhetens röst beskyllas
att blott ha diktat opp af list
ett räddningsvillkor, som de visst
af ingen trodde kunna fyllas.
Men krönikskrifvarens kritik,
när han ej saken riktigt känner,
vill ej, fast hon är sannolik,
tillägna två så stora männer
en så barbarisk politik.
I Sigtunas förskräckta murar,
till följd af gudarnas beslut,
man mellertid med hundra lurar
hör offerdagen blåsas ut.
Kring hela staden rådde sorgen:
hvarannan mänska, som man skref,
till döden vald och tecknad blef.
Från husen, gatorna och torgen
man dem till slottet sammandref,
och rop och jämmer fyllde borgen.
156
