Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/161

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Disa


Men medan tidningar härom
kring landet sig med fasa blanda,
till Disa ryktet äfven kom
igenom Dagligt Allahanda.
Med ömkan i sitt ädla bröst
hon hörde mänsklighetens röst.
“Nej,” ropte hon, “så grymma öden
ej skola Sverige öfvergå!
Och sedan himlen gett ändå
ett räddningssätt mot denna nöden,
törs mig min känsla förespå,
att jag skall frälsa dem från döden.
Jag tror mig kvickhet nog och hopp
att finna gåtans lösning opp.
Jag har nog mod till det jag vågar
och, fast jag icke skryta vill,” —
vid dessa ord hon spegeln frågar —
“ej mindre fägring nog därtill.”

Af denna tidens anekdoter
man finner väl att smädelsen,
hvars arghet aldrig underlåter
att lömskt förfölja oskulden,
försökte sprida ut, att Disa
blef mer till detta storverk böjd
af hågen att sin skönhet visa,
i all dess glans för världen röjd,
än af att låta honom prisa
sitt ädelmod och snilles höjd.
Så gjuter afunden sin galla!
Men om man blott med billighet
för tankarna vill återkalla,
hvad strider af medlidenhet,
patriotism och blygsamhet

157