Johan Gabriel Oxenstierna
försöka hjälpa deras våda!
Ack! om i stället gudarna
begärt en bal, en opera;
om frågan fått en rangtvist röra,
en hofintrig, en etikett,
ett skvaller och det bästa sätt
att ett förtal kring staden föra;
om ämnet hade varit nu
en måltid eller rendez-vous,
ett spejande hvad andre göra:
hvad hade, i vår brydsamhet,
af mina kvinnors fintlighet
jag icke då fått redan höra?
Men när oraklets hårda tvång
vid deras konst en enda gång
behagar rikets nytta fästa,
ser jag dem utan påfund bli
och ens ej af koketteri
bemöda sig för landets bästa!”
Men knappt hans sorg, i dessa tal,
förbittrad fruntimren beskyllde,
förrän ett sorl, som borgen fyllde,
sig trängde ända till hans sal.
På slottets gård, af månan dagad,
han snart med hopp och fruktan såg
en vandring, som i hastigt tåg
af täta skaror var ledsagad.
Det Disa var, som i sin skrud,
uppfyllande oraklets bud,
bland glädjens och förundrans läten,
emellan hundra facklors sken
på slottets trappa stigit ren
och nalkades till drottens säten.
162
