Disa
Ej uppsteg fordom mera skön
på vågens bädd den unga Fröja,
och ej, när hon för äpplets lön
till Paris framgick utan slöja.
Af håg att hennes intåg se,
hoffruar, jungfrur, adjutanter,
lakejer, pager och drabanter,
i rum och gångar samlade,
med stum förvåning gapade
i hennes spår från alla kanter.
Hofmästarinnan himlande
bad gudarna att sig bevara,
och alla kvinnor hviskade,
och alla karar suckade,
och inom hela hofvets skara,
vid åsyn af så fager mö,
af bägges undran lika värdig,
en hälft var ren af kärlek färdig,
den andra att af afund dö.
Men Disa, som på dygden stöddes,
åt bägges tankar hemligt log;
och fast för hvarje steg hon tog,
ett nytt behag i spåren föddes,
fast tusen snaror hemligt ströddes
för hjärtan, dem hon sammandrog,
likväl, af äran lika väpnad
mot kärlekens och löjets makt,
hon utan djärfhet eller häpnad
till tronen framgick oförsagdt,
och, men en älskansvärdig blanning
af sinnesfrid och blygsamhet,
i tårarnas vältalighet
förente med sin förböns sanning
den bedjandes behaglighet.