Disa
dig Vengarns rika skördar ägnas.
Af deras delta ymnighet
låt dina frälsta offer fägnas.
Med åkerns redskap af din hand
och denna nya säd försedde,
sänd dem att uppta nya land,
kring Glissjöns obebyggda strand
i gagnlös hvila vidsträckt bredde,
och låt kring rymden af vår nord,
med deras händer fruktbar gjord,
din spiras gräns bli lika buren
af odlingen som af naturen
från Fyriså till Titis fjord.
Så verkställs gudamaktens vilja,
och under denna mening blott
har jag det dolda svar förstått,
som böd dig folket från dig skilja.
Men om du tror att himmelen,
när du för denna mildhet prisas,
med något blod skall bildkas än,
så utgjut för dem alla Disas.
Nöjd att försoningsmedlet bli
emellan gudarna och jorden,
för din och sällheten af norden,
tag mot en ny Ifigeni.”
För tronens fot, på knä förklarad,
bar ödmjukt Disa denna bön,
af ömma bifall tyst besvarad.
Men när hon uppsteg mera skön,
för allas ögon uppenbarad,
när, af de tårar, dem hon göt,
man såg hur pärlorna beströdde
på hennes obetäckta sköt
