Johan Gabriel Oxenstierna
“I din och gudasvarets lydnad,”
var hennes tal, “förlåt, o drott!
om i så ny och vågad prydnad
en flicka nalkas till ditt slott.
När gudars vreda domar föllo,
likväl, med återhållen hand,
de förbönsrätten förbehöllo
åt kvinnorna uti ditt land.
Glad af det medel till försköning,
som öfverlämnades mitt kön,
jag skyndade ifrån min boning,
att lägga för din tron den bön,
som himlen fordrar till försoning.
Jag vet att i mitt företag,
om af hans föreskrifna lag
jag råkar något villkor bryta,
döms ock mitt eget blod att flyta
med allt det blod, som gjuts i dag.
Men om jag fyller opp hans vilja
i klädnad, tid och vandringssätt,
om jag åt dig förvärfvat rätt
att från din grymma ed dig skilja,
så bryt vidskeplighetens dolk,
tro himlen ej med blod förlika,
och, trotsande hans falska tolk,
spar dina barn, och fräls tillika
ditt eget hjärta med ditt folk.
Ur fängslens djup låt kallas åter
den hop som där, i värnlös nöd,
förtviflad mellan valet gråter
af svärdets eller hungerns död.
Från mina gårdars fält, som hägnas
af årets sälla fruktbarhet,
164
