Disa
men när ett enda nyttigt rön
en gång begärdes af ert kön,
ej funnen det i edra hjärnor:
jag ger er afsked från i dag.
Af mera kloka företag
skall man min tid härefter minnas.
I Disas ömhet och behag
skall himmelens försoning finnas,
i hennes vishet Svitiods skygd,
af hennes skönhet hjärtan vinnas
och vårdas genom hennes dygd.”
Så Disa, värdig sin belöning,
steg opp på svenska tronens höjd,
och norden firade dess kröning
med lika tacksamhet som fröjd.
Hvad lagar, af dess klokhet gifna,
hon sedan gjort för landets väl,
i denna krönika likväl
ej äro vidare beskrifna;
ej hur till slut från Sveriges tron
hon gick tredubbel till person:
än dyrkad månans härskarinna,
än Frigga, fruktbarhetens vän,
än Fröja, mor af kärleken,
och såg sitt altar ömsom brinna
af odlarens och älskarns hand,
så väl mot ofruktbara land
som mot en oblid älskarinna.
Men dock igenom seklerna
är denna hågkomst ej förgången
och finnes än i fjärde sången
af “Skördarnas” rimkrönika.
★
