Hoppa till innehållet

Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/183

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Passionerna


himlarnes eviga harmoni. O Ossian, Ossian,
glad som ljuset, ren som etern, segrande, hög som
blåa himmelen, eller, fullkomlige, i dina sorger
djup som molnet, stark som vågen, fasande, helig,
dyster som midnatten! O, sångens mästare, höge,
hjältars ära, odödliggörare, ädle, gudomlige Ossian!

Sådan, o Shakspere, var du — ditt mäktiga, kraftfulla snille,
jättelikt, skapande, hvälfver naturen, hvälfver och blottar
med en blick dess helgedom — mindre harmonisk än kraftfull!
Hell, Germaniens ära, du, serafiske Klopstock,
Pindars vän och himmelens: rys, o svaga Europa!
Edens skald, du Gessner, dina himmelska sånger
andas oskuld och Gud. — Natur, men däremot mera
harmoni än kraft, i er, behagliga snillen,
er, o svanar Galliens, er, Italiens dufvor!
Ömma, ljufva och lätta, sällan ädla, men aldrig
själens inre heliga krafter rörande. Dig dock,
nordens tjusande näktergal, Uranie, Uranie!
Dig dock vörde min sång, dig, starke, glänsande Stiernhielm!

Kraft i er, Guds söner, världens lärare, vise,
dig, o Persias helige, Zendas strålande ängel,
grekernas irrande Venus, öfverjordiske Plato,
eller Albions ljus, dig, bjudande, kunglige Bacon,
eller sublime, skapande, Newton, Montesquieu, Leibniz,
— eviga namn — dig, ädle Seneca, dig, Roms halfgud,
Tacitus! Stig, Gratian, i ljus, stig, Rochefoucauld! Lär oss,
o försökande, segrande Pope, alltfattande, förd af
Shaftesburys serafglänsande, starke, odödlige ande!
Väl dig, Helvetius, väl dig, människohjärtats förtjusning,
o Rousseau, Rousseau, sublime, harmoniske, ljufve,
Julias, sanningens, sällhetens vise, känslans ängel!
Min själs helgon, ömma, heliga tårar värde!


179