Thomas Thorild
Eller — lefvande bloss — Aurel, din dygdiga äras,
din förgudnings härold, oemotståndlige Thomas!
Eller — naturens helige — Lavater, gäckad af dåren,
mörk för den blinde, men gudomligt seende, helig!
Eller, mäktige Goethe, hög, rousseauisk, shaksperisk,
själens härskare, våldsam, ljuf, underfull, ossianisk!
Denna i all naturen är tingens eviga ordning:
kraften är lifvet; harmonien är dygder och skönhet —
skönhet i världen, för sinnet, skönhet för tänkande själen,
i sin krets och i sitt förhållande. Cromwell? Ett under.
Under och skönhet i djurets värld är styggelse, fasa,
ve i mänsklighetens. — Så, I härjande hjältar,
dyrkade människofiender, ädla vilddjur, besungne,
Alexander, Tamerlan, Karl, så ären I store
under kretsen af människovälet, i tigerns ära!
Däremot I, odödlige — ädla, harmoniska själar —
samhällens stiftare, skyddsgudar, däremot strålen I evigt
i de visas sublima värld, välsignade, gudar!
Sjätte sången.
Harmonien är skönhetens grund, och skönheten nöjets.
Nöjet föder begären. I den heliga, djupa,
gudförrådande känslan föder oändligt oändligt
genom världens omätliga riken i eviga myriader.
O, naturens härliga syn! Guds salighet! O det
evigt sig utgjutande lifvet! Heliga, i dig
vimla kreatur, vimla begär, lefver allt outgrundligt,
lefver den Evige. Ack, utgjut dig, källa af skönhet,
vidt öfver världen, din varelses sken, ditt väsendes uttryck!
O allifvande anda, Guds fläkt i mig, omkring mig;
Guds fläkt, rosens lif och ljusets gladhet och bergens och
180