Ur ODER, KANTATER OCH ANDRE LYRISKE DIKTER.
TILL BACCHUS OCH KÄRLEKEN.
O Bacchus, som vårt kval i vinets floder dränker!
O Kärlek, som vårt lif den högsta vällust skänker!
I, gudabarn, hvars bud bland gudar mest förmå,
jag er förenta makt förenadt lof vill sjunga:
en mer mitt hjärta har, den andra mer min tunga;
men, täcka barn, jag hel er tillhör båda två.
Hur skulle väl min sång er skilja,
min dyrkan aldrig skilt er åt,
I fört mig på en lika stråt,
och en har varit bådas vilja.
Om jag ej eder vård, er nåd, er ömhet njutit,
en ödslig natt mitt lif i evig dvala slutit,
om jag må kalla lif ett vissnadt hjärtas slag;
det vore likt den ört, som skogens skrymslor gömma,
som både solens blick och daggens tårar glömma,
hvars blad ej gifva lukt, hvars färg ej ger behag;
