Johan Henrik Kellgren
likt döda källan, hvilkens bölja
på herdens läppar aldrig flöt,
som aldrig i ett lyckligt sköt
najaders nakna prakt fått dölja.
Dig, Kärlek, vare lof! du först mitt hjärta skänkte
den eld, som Promethé med våld från himlen sänkte,
och strax min tanka ljus, min sällhet mognad vann.
Du viste mig Eglé; jag tog dig för dess broder,
ty kvick hon var som du, och vacker som din moder,
jag af Apollo lärd dess blyga tycke vann.
Hvad vällust i vårt hjärta spordes!
Hur svor vår ömhet evig tro!
Men blott dess blomster var vår ro,
dess frukter vi ej smaka tordes.
Ett troll emot oss röt. Du kväfde vår förfäran;
du, Bacchus! seger gaf mot denna falska äran,
det fanatismens barn, som skydd hos afund har.
I denna täta lund, dit jag den sköna ledde,
då skymningen sitt flor utöfver dalen bredde,
du kom; jag kände dig, din hjässa vinref bar.
En kalk, som utaf blommor kröntes,
du räckte mig, och sade: “drick!”
Jag drack — hvad mod mitt hjärta fick!
Hon kom — mitt mod af segern löntes.
Förgäfves stridde hon emot sitt egit hjärta:
min gråt så ömnig var, så bedjande min smärta,
så blygsam dag, och själf Eglé så trött — Hon föll.
I sälla blomster, I, som vid så ljuflig börda,
er lydigt böjde ner, att hennes fägring vörda,
och yra västan, du, som här dig uppehöll,
16
