Thomas Thorild
JORDBRUKAREN.
ODE.
Nyss ur den mäktiga flodens afgrund
uppkommen, vild och ödslig låg jorden.
Seklerna fly, och rik och härlig
hvälfver hon, klädd i fägring och skördar.
Hvem — hvars hand, odödliga, prydde dig,
suckande, död, gaf lifvet och glädjen,
mörk och behaglös, gaf ljus och skönhet —
hvem, hvem gjorde det tjusande undret?
Du, jordens dyrkare, andre skapare,
ädle, din hand allt välsignade,
utbredde fröjd, behaglighet, rikdom.
Sången firar dig, länders förskönare.
Öppna dig, jordens omätliga utsikt,
visa hans ära, tjusande, tjusande,
i af fröjderop gällande vingårdar,
på de sjungande åkerfälten!
O, där, under de glada fruktträden,
andas vänskapens lugna sällhet,
hvilar oskulden, susa kärlekens
suckar, allt, allt din välsignelse.
Jordens brudprakt i sommarmånaden,
dessa smilar af all tings skönhet,
solen, blomstren, ängarna, skogarne
hugna dig, tillbe dig, o, lycksalige!
194
