Jordbrukaren
Ja, le, härliga, sköna och glada,
blicka välsignelse, blicka lifvet,
andas varelse, digif nöjet
åt myriader vimlande dödlige,
men den tillbed, som dig förskönade,
o, skörden, o, haf af välsignelse!
I dina rika flyende vågor
strömmar hans idoghet, glad och välsignande.
Ha! Där kommer det skräckliga barnet,
krigsärans dåre, vild och begrepplös,
härjaren, skalden — och eröfraren,
nedbryter planket, skadar muren.
Ack, eller upplyft på falskhetens feghet —
o, själlösa slafvar, födde att slaktas
af en vildare dåre än I — ack,
upplyft, starkare ödelägger skördarne, städerne.
Du, lugn och ädel, själens starke,
ler åt dårens rasande vanmakt,
ler och åter från din torfva
utbreder hugnad, reser städer.
Ock I, födde till landtmannens plåga,
falske ädlingar, fredens insekter,
guldströdda, brokiga plågosvärmar,
sticken den, hvars frukter föda er.
Tronens solsken, ack, ofta lifvar,
otacksamme, ert skadliga väsen.
O, när blifva konungar vise,
när att vörda landtmannen lära de?
