Harmen
CHAMPAGNEVINET.
Tungt låg på Jofurs ögnabryn
hvälfvande molnet af skapelsens bekymmer;
han såg den eviga mödan,
upprorsgnyet, dårskapens skri, jämmern.
Ödet skref, en vink af varde — allt alstrades.
Mörkret vek — ack, och midt på jorden
uppsteg elysisk champagnerankan.
Jofur log, molnet föll. “Dödelige,”
sade den olympiske, — en blixt af klarhet
blänkte kring palatset — , “jag är i ro. Dödelige,
dricken glädjen, gudarasande,
glömmen Jofur, er, skriet och jämmern!”
Allt sedan lät dubbelt fullare
Jofur nektarn gjutas, sorglös
drack. Sammanbjöd gudarne,
drack. Gick till etioperne,
drack. Och lät jorden
tumla som hon ville. Dricken, dödlige!
⁎
HARMEN.
SÅNG FRÅN HEDENHÖS.
Dyster och vild Tor satt på Atlefjäll,
och i svarta skyars hvirfvel
doft stormen kring hans hufvud röt.
“Dödlige, kom,” sade hans rösts
åska till mig. Jag kände kraft,
