Hoppa till innehållet

Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Till Bacchus och Kärleken


 som halp mig floren sönderrycka,
 och hämta hennes suckar opp,
 och kyssa bort dess tårars lopp,
 I voren vittnen till min lycka.

Hur trogit har jag sen ej följt er dubbla fana!
Hvem gick i kärleks bragd att mig till anfall mana?
Hvem såg i dryckeslag mitt glas ej tömmas först?
Ack låten mig då ej er ömma omsorg mista!
Lät, Bacchus, aldrig vin i mina läglar brista
och tillstäd ej mitt lif bli längre än min törst!
 Och, Kärlek!, om du dig förbarmar
 utöfver din försvurna slaf,
 så lät mig stupa i min graf
 utur en älskad flickas armar!

Så länge än en dag af lifvets spånmö unnas,
skall i min glada sång ert värda lof förkunnas;
ty hvilken dygd har ej af er sitt ursprung fått?
Säg, hvad som mer än lag kan lastens yra tämja?
Jo skönhet — Säg, hvad mer än heder dygden främja?
Jo vinet — Catos dygd ej själf ett rus försmått.
 Hur brinner icke talarns ifver,
 när vinet gifver andan kraft!
 Och löst i samma ljufva saft,
 åhörarns hjärta böjligt blifver.

När lejda hopar fram på slaktningsfältet tåga,
hvad eldar knektens mod? Månn det är ärans låga? —
Han får ej ärans lön — Månn nit för rikets väl? —
Han känner ej den kungs minister eller sköka,
för hvilkas ledna skymf han går att döden söka.
Nej, Bacchus, du ger rus och blindhet åt hans själ.

17