Bengt Lidner
Nu rusar offret ut — Det ljungar … hvilka dån!
“O du, som i ditt sköt' de späda barn har slutit,
vid hvarje tår din mor i Salems dälder gjutit,
när med förtviflans rop: ’hvar är du? o min son!’
hon sökte dig med öppna armar —
vid dessa tårar, Gud! (som hon jag moder är)
son! frälsare! vid dem jag dig besvär,
att nu, att nu du dig förbarmar.”
Viggarna lossas,
skyarna krossas.
Blixt och afgrundstöcknar sväfva,
Spastara har ej tid att bäfva:
sitt barn, men faran ej ett modersöga ser.
Det smälta grus i röda vågor brusar;
hon genom hindrets stängsel rusar,
till trappan hinner fram — nu ramlar trappan ner …
Där står hon! Gud! … Din vilja är min lag,
din makt är oinskränkt; ett uselt stoft är jag.
Nog dina pilar krossa kunna,
men månn det därför är, som du mitt släkte gjort?
Ja! jag är stoft, — men tycker dock du bort
så ömsint mor en flyktig sällhet unna.
Förlåt! … men ack! i detta ögonblick,
Gud ! jag förgäter mig … då hennes tårar flyta,
med dig — fast jag din himmel fick —
jag ville icke känsla byta.
Mörker och eldar och stumhet och dån!
Öfver och under och kring henne döden!
Mot himlens våld, mot dessa afgrundsöden,
där står hon! — ensam — stum — med dygden och sin son.
210
