Grefvinnan Spastaras Död
Som de vilda norrsken måla
snöbetäckta fält med blod,
så på bleka kinder stråla
flammor utaf eldens flod.
Ack! hvilken syn!
Än står hon, ser djupet, med hand lyft åt skyn;
dess svedda hår kring hennes axlar hänga,
på hennes anletshy sitt flor nu döden drar.
Hon utom sig tillbaka far,
försöker genom elden tränga,
till en altan sin tillflykt tar.
Där visar hon sitt barn och höjer upp sin röst,
besvär hvart enda modersbröst,
hvar enda far, att det förlossa.
Hon våndas, ropar, klagar, ber:
“Ack, blott min son jag räddad ser,
må fritt mig tusen åskor krossa!”
Spastara! om jag varit där,
jag hade — hvad? … Ack, Gud! i egen fara
man döf vid andras klagan är.
Dock nej, olyckliga Spastara!
Jag vid ditt helga stoft, vid mina känslor svär:
jag trotsat eld och död, i faror mig fördjupat!
Och fast en yngling än, månn jag ej lefvat nog,
om, för att frälsa dig, jag under gruset stupat?
Mer ärerikt en hjälte aldrig dog.
Nu till förtviflans bråddjup drifven,
hon känner sig af Gud, af mänskor öfvergifven
och skrattar spöklikt, vildt, med Kains hemska blick,
då ur Guds åsyn han i tigrens öknar gick.
Hon slösar ingen bön — sig hennes känslor samla.
