Yttersta Domen
och nu med jordens klot till evigt mörker hastar! —
Se, hur förtviflad hon bland stjärnorna sig kastar,
dem i sitt sköt' förtär, och sluker månen opp,
och fortfar bäfvande mot kaos med sitt lopp.
Ack! hasta ej, ack! dröj. På mänskosläktets vägnar,
jag vid ditt intets gräns en lofsång dig tillägnar.
Bloss af det ljus, hvars makt och ära
du världarna förkunna fått!
Ej sekler hunnit dig förtära,
din tron så högt som ödets stått.
Så, som du öfver Eden rann,
och tusen stjärnor kring dig hyste,
så jorden ock i dag dig fann,
så värmde du, och så du lyste.
En Gud blott i sin allmakts skrud
förmått ditt ljus i kaos tända;
att åter dig till kaos sända,
o sol! det fordras samme Gud.
Gick, sorgsna bloss! än rädd och späd,
gick du i moln vid Adams smärta,
då under Edens vissna träd
han tryckte Eva mot sitt hjärta?
Där låg det öde, jordens klot!
Förbannelsen röt vildt kring djuren;
du tog i öknar dem emot,
göt lif i dem och i naturen.
Från himlar ner den blida vår
i dina strålars sköt' sig sänkte;
och pustande i sommarns spår
den rika hösten frukter skänkte.
