Bengt Lidner
Naturen då i glädjens skrud
åt skaparen ett offer tände.
Du kom: allt andades en Gud,
och i din blick hans blick vi kände.
Hur öfver trädbevuxna berg,
som under nattens åskor gungat,
gudomliga! i azurfärg
du fram ur österns portar ljungat.
Och då i oceanens sköt'
vi sett dig undan natten fara,
du klarhet först i månan göt,
att oss ock fjärran nyttig vara.
Fast ödet mänskors hopp bedrar,
dig dagakarlen trogen funnit:
din stråle honom uppväckt har
och för hans lugn i böljan runnit.
Det folk, som blindt i villor lopp,
och icke himlens röst fått höra,
har ropat, då du ljungat opp:
Den dig har gjort vi dyrka böra.
… Men kaos' böljor mot dig svalla! —
Ditt lof af helgon sjungas skall.
Dig änglarne i minnet kalla …
Tillbed din skapare — och fall!
Främst i ett blodigt moln, ack! morgonrodnan går,
och solen darrar fram i hennes bleka spår;
nu öfver jordens klot med nedböjdt hufvud bäfvar.
Så nattens fågel hemsk bland stumma spöken sväfvar
