Till Bacchus och Kärleken
Må andre dina Ordspråk prisa
och andre ditt Predikosätt;
min undran gifs med mera rätt
åt älskarn i din Höga visa.
Säg, hvarför fabeln vill att ibland musers skara
och bland behagens flock skall endast flickor vara?
Jo skalden häraf lärs att dyrka Fröjas kön.
Och denna gamla dikt om en Pierisk källa,
hvad är dess ändamål? Jo, blott att föreställa,
det ingen törstig skald har rätt till minnets lön.
Så själfva Pindens Solon stiftar,
så talar han er, skalder! till:
“Åt den som icke dricka vill,
allt hårdt och svårt Försynen skiftar.”
Så älskom, drickom då, förrn våra timmar sluta!
Kanske jag, min Eglé, dig blott i dag får njuta;
kanske jag Lethes flod i morgon smaka skall.
Kom, Bacchus! Kärlek, kom! lät mig ej eder sakna
den stund jag somnar in att icke mera vakna,
så skall ej skrämma mig Cocythens mörka svall.
Er vän, jag trotsar alla öden
och människors och gudars hot;
er vän, jag med en dristig fot
djärfs träda ned till själfva döden.
APOSTILL.
Af den dyrkan Bacchus njuter
mister Astrild ej sin rätt:
hjärtat tändes dubbelt lätt,
när han där sin olja gjuter.
